18. november 2024
Inom juridiken gör man skillnad på gemensam vårdnad och ensam vårdnad av barn. Men vad innebär det egentligen?
Vårdnad är ett juridiskt begrepp som innefattar rätt och skyldigheter att besluta i frågor som rör ett barns personliga angelägenheter. Den som har vårdnaden av ett barn är barnets vårdnadshavare. Som vårdnadshavare har man ansvar för barnets personliga förhållanden och att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda.
Vårdnaden av ett barn kan vara både gemensam och ensam.
I Sverige är huvudregeln att båda föräldrarna har vårdnad av barnet, så kallad gemensam vårdnad. Enskild eller ensam vårdnad innebär att endast en av föräldrarna är vårdnadshavare för barnet. Om en förälder anser att samarbetet kring vårdnaden av barnet inte fungerar kan den ansöka om ensam vårdnad.
Föräldern som är ensam vårdnadshavare bestämmer bland annat om juridiska och ekonomiska frågor gällande barnet. Till exempel är det den ensamma vårdnadshavaren som bestämmer om barnets boende, skolgång, sjukvård och ekonomi. Föräldern som inte har vårdnad av barnet har ingen beslutanderätt i de frågorna.
När man bedömer vem som ska ha vårdnaden av ett barn utgår man från vad som är bäst för barnet. Som regel handlar det om föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ansvar i frågor som rör barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska man särskilt beakta risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller på annat vis far illa. Det ska även tas hänsyn till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Vårdnaden av ett barn kan delas av barnets föräldrar eller tillfalla den ena föräldern. I undantagsfall kan en utomstående person bli vårdnadshavare för ett barn om ingen av föräldrarna anses lämplig att ta hand om barnet. Det kan exempelvis vara en släkting, eller en fosterförälder.
Om föräldrarna är gifta vid barnets födsel blir vårdnaden av barnet automatiskt gemensam. Vårdnaden fortsätter som huvudregel vara gemensam även efter en skilsmässa, om inte föräldrarna kommer överens om annat. Är föräldrarna inte gifta vid barnets födsel får mamman automatiskt vårdnaden, om föräldrarna inte kommer överens om att den ska vara gemensam.
Om föräldrarna är ense om att endast en av dem ska ha vårdnaden har de två alternativ:
Det finns fall då föräldrarna inte är överens om att den gemensamma vårdnaden ska upphöra och att en av dem ska ha ensam vårdnad. Då måste den förälder som vill ha ensam vårdnad väcka talan i domstol. Detta görs genom att föräldern lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. I stämningsansökan yrkar föräldern på att hen ska beviljas ensam vårdnad. Där ska föräldern även ange grunderna för yrkandet, vilket innebär att hen ska förklara för domstolen varför de ska besluta om att tilldela ensam vårdnad.
När en stämningsansökan om ensam vårdnad lämnas in uppstår det som kallas för vårdnadstvist. En vårdnadstvist innebär rent praktiskt att föräldrarna inför rätten lägger fram sina respektive argument för att någon av dem ska ha ensam vårdnad eller för att vårdnaden ska fortsätta vara gemensam. Domstolens uppgift är att pröva argumenten som läggs fram och därefter meddela en dom där de anger vad som har bestämts – antingen att det fortfarande ska vara gemensam vårdnad eller att en av föräldrarna ska få ensam vårdnad.
Vid en vårdnadstvist lägger domstolen särskild vikt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta gällande barnet. Om föräldrarna inte kan samarbeta i dessa frågor kan domstolen bestämma att endast en av dem ska ha ensam vårdnad. Om domstolen anser att en av föräldrarna i huvudsak är ansvarig för att samarbetet inte fungerar, är det mycket troligt att domstolen kommer besluta att den andra föräldern ska ha ensam vårdnad.
Om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad får domstolen inte besluta om det. I sådana fall måste domstolen besluta att en av föräldrarna ska ha ensam vårdnad.
Om ett beslut om ensam vårdnad har godkänts har barnet fortfarande rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med, så kallad umgängesrätt. Det är viktigt att veta att det är barnet som har rätt att umgås med sina föräldrar – inte tvärtom. Om föräldrarna inte kan enas om hur umgänget för barnet ska organiseras kan saken avgöras av domstol. I sådana fall är det den förälder som barnet inte bor tillsammans som startar denna process.
I de flesta fall ligger det i barnets intresse att kontinuerligt få umgås med båda föräldrarna.