Vilka frågor får ställas på en anställningsintervju?

Får arbetsgivaren ställa vilka frågor som helst? 

För att inte diskriminera någon i din rekryteringsprocess är det viktigt att känna till diskrimineringslagen. Om en arbetssökande blir nekad anställning måste du nämligen kunna visa att personen inte valdes bort på grund av någon av diskrimineringsgrunderna.

Se hur Jurio funkar! Artikeln fortsätter under videon

Vad säger diskrimineringslagen?

Diskrimineringslagen gäller redan från det att någon söker jobb eller gör en förfrågan om arbete. Det betyder att arbetsgivaren kan diskriminera genom att inte kalla någon till intervju överhuvudtaget.

Diskrimineringslagen säger att arbetsgivare inte får behandla en sökande eller anställd sämre på grund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Dessa är: 

• Kön 
• Könsöverskridande identitet eller uttryck
• Nationalitet och etnisk tillhörighet 
• Religion eller annan trosuppfattning 
• Funktionsnedsättning 
• Sexuell läggning
• Ålder 

En arbetsgivare bör undvika att ställa frågor som går att relatera till en eller flera diskrimineringsgrunder. Frågor om den arbetssökandes sexualitet, etniska tillhörighet, om den anställda är gravid eller planerar att vara föräldraledig är exempel på frågor som inte bör ställas. Väljer man bort en arbetssökande på grund av något som går att hänvisa till diskrimineringsgrunderna, exempelvis den sökandes ålder, räknas det som diskriminering.

När kan diskriminering vara okej?

I vissa situationer kan det vara okej att välja bort en arbetssökande på någon av diskrimineringsgrunderna. I regel måste arbetsgivaren i sådana fall ha en mycket god anledning till att välja bort någon. Det kan till exempel vara ett berättigat syfte att inte vilja anställa män till en kvinnojour, dit kvinnor som blivit utsatta för övergrepp av män ska vända sig.

Utgångspunkten är att arbetsgivare inte får diskriminera någon. Det innebär att sådana här undantag verkligen är undantag. Arbetsgivaren måste ha välgrundade skäl för att välja bort någon på en diskrimineringsgrund, och vara beredd på att argumentera för sin sak. 

Får man anställa vem man vill?

Inom den privata sektorn råder fri anställningsrätt vilket betyder att arbetsgivaren kan ge jobbet till vem den vill, så länge det inte har skett någon diskriminering. I offentlig sektor – det vill säga domstol, riksdag, skatteverket, universitet etcetera – finns dock särreglering. Här får man inte anställa någon enbart baserat på att den gjorde bra ifrån sig på anställningsintervjun. Istället ska man anställa den som är skickligast och objektivt är bäst lämpad. Man får helt enkelt bara ta sakliga omständigheter i beaktning. 

Att bevisa och motbevisa diskriminering

Det finns speciella regler för hur man ska bevisa, eller motbevisa, att diskriminering har ägt rum. Så här går det till:

1. Arbetssökanden måste göra det antagligt att hen blivit diskriminerad

Den här tröskeln är relativt låg. Den som sökt arbete behöver inte bevisa någon diskriminering. Det räcker med omständigheter som ger anledning att anta att personen blivit diskriminerad.

2. Sedan måste arbetsgivaren motbevisa

Den här tröskeln är högre. Om den som sökt arbete kan ge bevis på omständigheter som ger anledning att anta att hen blivit diskriminerad kommer domstolen utgå från att personen faktiskt blivit diskriminerad. Då blir det upp till arbetsgivaren att bevisa att det inte skett någon diskriminering. Arbetsgivaren måste till exempel visa att personen valts bort på andra grunder än diskrimineringsgrunden, eller att det fanns ett berättigat syfte med att personen valdes bort bort på en diskrimineringsgrund.

En arbetsgivaren som inte kan motbevisa den påstådda diskrimineringen kan bli skyldig att betala diskrimineringsersättning (en typ av skadestånd) till den arbetssökande.